Miss Ingrid Falk

Något som jag tycker är väldans konstigt med mina amerikanska kompisar här är att dom inte lyssnar på musik. Eller ja, det gör dom ju, dom lyssnar på lil wayne och kenny chesney. Och inget ont om det, absolut inte. Men dom har ju ingen koll på nåt annat. För några veckor sen kollade vi på love actually, och när scenen där emma thompson får en joni mitchell CD av Alan Rickman så sa jag såklart att jag hade den CDn och att jag älskar den. Varpå dom tittade på mig och unisont sa: "who's joni mitchell?". På riktigt. Dom är amerikaner och frågade mig vem joni mitchell var. För nån vecka sen lyssnade jag på Neil Young och Tom Waits och dom visste inte mer då. På riktigt.  Men ok, alla kan ju inte veta det heller. Men igår, igår lyssnade jag på Leonard Cohen. När jag påpekade för Krista och Lindsey hur mycket jag tyckte om en viss låt så svarade Krista: "You are always listening to this wierd music that no one's ever heard of. How do you find all that new music?". På riktigt. PÅ RIKTIGT!

Idag har jag gjort en power-point presentation för första gången sen gymnasiet. Det var intressant. Detta innebar även att jag idag har pluggat för tredje gången sen jag kom hit... Har en muntlig presentation i min Women of Note in Mexico-klass på torsdag. Har tänkt att jag ska prata om Chavela Vargas, men innan jag gör nåt mer måste jag veta om min lärare Susanna tycker det är en bra idé. Men det tycker hon nog. Har en känsla av att hon känner henne nämligen eftersom Chavela hängde med Frida Kahlo samtidigt som Susanna gjorde det.

I övrigt händer det inte mer än vanligt här i MC. Hade spanska idag och det gick lite bättre än vanligt om jag får säga det själv. Har en känsla av att det vi gör nu är något som jag lärde mig en gång i tiden på fredkullaskolan, för jag känner liksom igen det men jag vet att vi aldrig lärde oss det på gymnasiet. Var dock lite jobbigt idag när alla dom (tre) andra eleverna var 25 minuter försenade och jag fick sitta själv och prata med min lärare. På spanska förstås. Men tack vare att min señora och muchacha (okej, hon är ju inte min muchacha, men ni fattar) inte pratar engelska alls så har jag fått öva mig på att prata spanska lite mer nu. Så det gick rätt bra ändå. Min spanskalärare är en lika stor språknörd som jag och sa att hon tyckte jag skulle stanna här och lära ut svenska, för det är det ingen som gör här i distrito federal. Vilket ju kan bero på att det inte finns några svenskar här. Är faktiskt den enda svensken på hela universitetet. Lite konstigt eftersom när jag sökte hit hade ibero 12 platser bara till folk från växjö. Men men, jag klagar inte. Fast konsekvensen av detta är förstås att alla, och då menar jag alla, tror att jag är från USA. Och när jag säger nej så tror dom jag är från Australien...

Idag har jag för övrigt varit superduperduktig och lagat hål i två av mina tröjor. Jag som aldrig syr! Chockade kajsa något på msn med denna information, men det blev riktigt bra faktiskt. Men jag ska nog sluta  köpa tröjor på hm. Eller sluta tro att dom ska hålla... Var sådana där småhål som helt plötsligt dyker upp bara, och konstigt nog dyker dom bara upp på kläder köpta på h to the m.


Nä nu ska jag läsa lite till om Chavela, helt klart intressant alltså. Lägger upp en liten video så ni kan lyssna lite på äkta rachero-musik.
Puss

Nu har mamma bett mig att blogga så då gör jag det :) Har haft en rolig helg som bland annat innefattade bowling. Där jag såklart vann :) Sen har jag varit på födelsedagsfest i en lägenhet vars innehavare jag aldrig träffade. Jag förstod inte heller riktigt vem födelsedagsbarnet var, men det är lite så det är här i mexi. Alla är välkommna :)

I fredags hade jag även Getting to know M.C. -klass och vi begav oss till Palacio de Bellas Artes, där vi kollade på ytterst fräcka muralmålningar och en ytterst ful ridå, kallad tiffanyridån, som är gjord av Tiffany's i NY och som beställdes av den galne diktatorn Portfilio Diaz för att han ville visa att han var cool. Den är gjort av miljoner kristaller och visar landskapet i MC-dalen. Men det spelade ingen roll. Den var skitful för det.

I övrigt händer det saker på calle Saturnino Herran här i staden, alla mina gamla roomisar har nämligen fått nog och beslutat sig för att flytta från galna Lulu. Vilket borde göra henne rosenrasande, men what goes around comes around och om man behandlar sina hyresgäster så så har man ju (uppenbarligen) snart inga hyresgäster kvar.

Annars så är väl det mest spännande just nu att jag lärt mig uttala namnet på gatan där jag bor. Cuauhtémoc. Sug på den. Det är tydligen ett av de vanligaste indianska namnen man döper sina niños till här. Och råkar också vara namnet på en Aztec-hövding som Cortez lät tortera för att få reda på var allt guld fanns. Men det fanns inget så dom brände upp hans fötter i onödan. Och sen skämdes Cortez och hängde honom istället. I vilket fall som helst är det ruskigt svårt att uttala Cuauhtémoc. Men nu kan jag :)

Eftersom det verkar vara populärt med bilder här i bloggen slänger jag upp några till:

Ser ni? Skitful...Och beställd precis innan revolutionen. Vulkanerna man ser är för övrigt Iztacihuatl och Popocatepetl. Lycka till att säga dom namnen när man är lite på örat.


Cuauhtémoc.


Lindsey, Jayme och jag. På den tiden när jag hade bröst ;)

Så. Nu är min minisemester slut. Var jätteroligt att åka till stranden ett tag, och eftersom det inte är högsäsong just för tillfället var det inte sådär jobbigt turistigt överallt. Nachos kompis Pelos (han heter inte så egentligen, han är bara sjukt hårig) hade fixat en lägenhet till oss i Zihuatanejo som, av någon konstig anledning, hans föräldrar betalade åt oss.

Efter ett snabbt stopp hos föräldrarnas dagis åkte vi till stranden. Eftersom mamma uppfostrat mig väl halade jag snabbt upp solfaktorn ur väskan, och alla skrattade såklart. Men skrattar bäst som skrattar sist tänkte jag när jag satt där med min solfaktor 30. Och indeed. Alla brände sig. Utom jag.

Nästa dag kom nachos kompisar från Iberos friidrottslag. Kändes kanske lite sådär att sola och bada tillsammans med atleter, men dom var jättesnälla allihopa, även om dom aldrig riktigt förstod att anledningen till att jag inte drack läsk var för att det var socker i. Men det är klart, dom behöver ju aldrig tänka på sånt ;)

Kvällen spenderade vi genom att gå och kolla på turistkrafs som såldes längs stranden. Dom andra blev lite galna när dom såg alla mexicanska klänningar och annan skit, men det enda jag köpte var en badhandduk. Som det inte stod Zihuatanejo eller Ixtapa på. Det fick man leta efter kan jag meddela.

Igår var det självständighetsdagen här i mexi, men eftersom en galen diktator en gång bestämde sig för att låta folket fira i två dagar så firades det mest i måndags. Vi gick såklart ut, amerikanarna klädda i grönt, vitt och rött så långt ögat nådde och så lilla jag i svart. Pallar inte riktigt det där att klä ut mig till flagga, men dom är ju vana med 4th of July och allt. Vi drog oss ned till Zocalo i Zihuatanejo och festade med seximexisarna innan vi avslutade kvällen på stranden. Eller ja, jag avslutade den där, dom andra drog vidare till en klubb och kom hem en halvtimme innan vi skulle åka till bussen. Dom gick aldrig och lade sig utan sov istället på den nio timmar långa bussresan hem. Jag å andra sidan spenderade tiden med att titta på dubbade b-filmer.

Men men, nu är jag hemma igen och jag ska snart gå till marknaden för att köpa grönsaker. Det är nämligen aldrig en god idé att köpa sånt på supermercadon, men två kvarter från mig ligger mercado coyoacan, där det finns hur mycket grönt som helst.

Lägger upp lite bilder från resan, blir nog fler sen.

Jayme och Nacho på väg till stranden

Playa Linda i Ixtapa

Här åt vi smörgåsar. Eller ja, jag åt en "Chilango, sin jitomate, jalapeño, frijoles y pan. Pero con queso, or favor..."

Imorgon, efter mitt spanska prov som jag har fullt upp att plugga inför, åker jag och mina ex-roomisar till Ixtapa/Zihuatanejo. För er som kan er filmhistoria är det dit Andy och Red åker i slutet på Nyckeln till Frihet. Det ser ut såhär:

För er som undrar jag jag nu gått ner 7kg, eller som jag måste räkna det här, 15,2 lbs. Jag vet, gud vad kul bla bla bla, men jag vill ju ha pizza och chips! Och det kan man ju inte käka när dieten funkar!

Nu har jag flyttat till den underbara stadsdelen Coyoacan. Det är lite längre till skolan, men å andra sidan bor jag fyra gator bort från Frida Kahlo-museet. Och det är ju inte helt fel...

Nu bor jag med Señora Maria Stella Oranday Davila, hennes trettioåriga son och hennes muchacha Adriana. Eller ja, jag vet faktiskt inte om Adriana bor här eller inte, men hon är här dygnet runt verkar det som. Plus att här finns två små übersöta beaglar.

I övrigt händer här inte så mycket, förutom att jag i lördags var och såg matchen mellan mexico och jamaica. Det var... intressant. Jag trodde att jag skulle dö. Grejen var den att jag, pga min flytt tidigare på dagen, inte åkte med dom andra dit utan fick förlita mig på metrosystemet. Allting gick superbra till en början, jag bytte tunnelbana både en och två och fyra gånger, men när jag sedan skulle byta till tåget mot Estadio Azteca började det bli lite jobbigt. Stadion tar nämligen 150.000 pers och alla dom skulle på samma tåg som jag. Blev liksom vallad av från metron, ut på perrongen, hela vägen till andra sidan stationen och på det andra tåget. Fanns liksom ingen annan väg en framåt...  Men men, jag överlevde och mexico, tillsammans med en mycket solbränd svennis vann med 3-0.

I övrigt har det inte hänt så mycket, lägger upp lite bilder iaf så ni får se hur jag har det:




Ser ni alla tomma platser? Det var dom jag åkte tåg med...


Det var lite folk där. Närmare bestämt fullsatt.


Amelia, Lindsey, Krista, Jayme och Jaymes mexi-pojkvän Nacho.

Det fanns öl. Öl har kolhydrater i sig. Ingen öl till Ingrid...

Hej allihopa! Nu har det gått en stund sen jag skrev sist och det har hänt en hel del. Min fot har blivit mycket bättre, och även om jag inte kan gå så långt åt gången än så behöver jag varken bandage eller kryckor.
Utöver det har jag, efter flera samtal med tanten på ibero som har hand om boendet bestämt mig för att flytta.
Så nu har jag packat alla mina grejer och imorgon är det San José Insurgentes som byts ut mot Coyoacan. Som för övrigt är den stadsdel där Frida Kahlo bodde. Det kommer ju såklart bli jättetråkigt att flytta från mina roomisar men bara det faktum att lulu inte sagt ett ord till mig sen jag sa att jag skulle flytta bekräftar att jag gör rätt.

Utöver förberedelserna inför flytten har jag idag varit på field trip med min women of note-klass. Vi spenderade fem timmar på en filmfestival där vi lyssnade på trååååkiga presentationer om mexicanska kvinnor inom film. Spenderade de två första timmarna med att sova och de tre sista med att försöka slå mitt high score på snake på mobilen. Efter det tog vi en taxi till marknaden i coyoacan där alla åt quesadillas utom jag som fick nöja mig med stekt ost. Men eftersom jag redan gått ner 5 kg genom LCHF-grejen så klagade jag ju inte.

Efter quesadillasarna gick vi ett kvarter och hamnade på Frida Kahlo-museet. Var väldigt intressant, inte bara för att man fick se alla hennes grejer, utan också eftersom vår women of note-lärares pappa var fridas läkare och Susannah näst intill växte upp i det huset. Vilket innebar att hon kommenterade allt som var inkorrekt uppvisat i huset. Vilket var typ allt.
Men det var coolt ändå.

Nu ska jag gå och lägga mig så att det kan bli morgon och jag kan lämna lulu bakom mig. Efter flytten blir det mexico-jamaica match. Ska se om jag kan snacka lite svenska med svennis...

puss